UNDRADE. Det var barnbarnens frågor på en släktträff som ledde till att smeden Ulf Engfalk började skriva böcker. Tre romaner har det hunnit bli, alla med utgångspunkt i verkliga personer som han själv träffat.
– Barnbarnen frågade lite om folk förr. Min bror har släktforskat och vi bestämde oss för att skriva ner allt vi kom ihåg.
Men arbetet med släkten ledde Ulf Engfalk vidare också på andra vägar. När han satt och skev om de här människorna märkte han att det var något han saknade:
– Jag visste alltför lite om livet på den tiden.
Det ledde till att han fördjupade sig i äldre tiders förhållanden; han kände att han kom människorna närmare och började väva historier kring personer han mindes och hört talas om.
– Jag har träffat alla huvudpersonerna. Anna var till exempel med på min tidningsrunda utanför Teckomatorp.
Fast Anna hette hon inte på riktigt. Hon figurerar i hans första bok ”Tidningspojken och den lättsinniga Anna”, som kom 2012.
Hans mor var hemhjälp åt en gammal smed, och dennes historia är grundstoff till ”Slokhatten – ett fattighjons upprättelse” från 2015.
Förra året kom så ”Pojken med den gula kalufsen”, med en släkting i huvudrollen.
Ulf Engfalk kommer från början från Kågeröd.
– Min far var vid järnvägen och blev banvakt i Norrvidinge. Ibland fick jag följa med på dressinen när han var ute och inspekterade banan.
Det är klart att det fanns lokförardrömmar, säger han, men när det var dags att börja tjäna ihop till brödfödan – då var han 15 år – sattes han i smedlära i Teckomatorp.
– Jag skulle ju ha ett yrke och jag ville inte läsa.
– En utlärd smed hade sju kronor i timmen – jag hade en krona de första fyra månaderna.
Smedjan var en samlingspunkt; där fick den unge lärlingen sig många mustiga historier till livs; några av dem har han fört vidare i sina böcker.
18 år gammal var han till sjöss i några månader, var i Rotterdam, Norrland, England, Spanien.
Militärtjänsten gjorde han i Ljungbyhed, som flygplansmekaniker.
Han tyckte om att dansa.
– Mor hade lärt mig dansa vals på köksgolvet. När jag var 13 gick jag en kurs och lärde mig dansa foxtrot.
Sålunda var det på dans i Folkets park i Lund som han träffade Mona, som han gifte sig med 1969.
Han hade blivit pappa till en dotter redan när han var 16 år, men då var det inte läge för familjebildning.
1971 drog han till Stockholm för att gå på hovslagarskolan i ett halvår.
– Det gav mycket jobb direkt.
Han blev hovslagare på heltid, reste runt mellan gårdarna och verkade tånaglarna på både kor och hästar.
Som nygift bodde Ulf Engfalk en kort tid i Lund; sedan hade familjen adresser i Teckomatorp och Södervidinge innan den 1980 flyttade in i det hus i Reslöv, Marieholm, där herrskapet Engfalk fortfarande bor med sin jakthund, en pointer.
Alldeles intill huset byggdes också en smedja.
När man kommer in på gårdsplanen ser man genast prov på Ulf Engfalks kapacitet som konstsmed – uppe på en hög pelare har han placerat en stor genombruten jordglob.
Det var 1981 han började med konstsmide.
– Jag var med i Västra Skånes konstrunda redan från start 1985 och kom med på flera jurybedömda utställningar.
Den exponeringen medförde beställningar:
– Jag har gjort saker till 25 kyrkor i västra Skåne. Ljusstakar, ljusbärare, kollektkistor, processionskors, altarskrank.
I Reslövs kyrka, på nära gångavstånd, finns till exempel en ljusbärare signerad Engfalk.
1980 började han för övrigt arbeta deltid på kyrkogården där, blev arbetskamrat med sin fru. Han behövde skära ner på hovslageriet, eftersom han fick problem med ryggen.
I princip har Ulf Engfalk lagt av med smidet, men han har ett projekt han vill fullfölja:
– Jag ska göra en serie på ett tiotal figurer som föreställer olika hantverksyrken.
Genom åren har han renoverat en del gamla fordon, Till exempel en Matchless, en brittisk motorcykel från krigsåren, liksom ett par traktorer från 1930-talet.
Chevroleten från 1939 köpte han dock i färdigrenoverat skick och den motioneras fortfarande ibland.
Kanske när han och hustrun åker och dansar, vilket händer ett par gånger i månaden.
Ulf Engfalk berättar att också det här med författarskapet tvingar honom att resa runt en hel del. Han har tryckt upp böckerna på egen bekostnad – den senaste fick en första upplaga på 1 000 exemplar, för de de tidigare titlarna har han börjat med 500 och sedan tryckt upp lika många till när den första högen tagit slut.
– Det är inte så lätt att sälja böcker när man inte år uppbackad av något förlag.
Jodå, säger han, vid boksläppsfester kan det gå riktigt bra. Vid ett sådant tillfälle blev han av med ett hundratal exemplar.
– Sedan är man i vardagen.
Den vardagen innebär bland annat att stå på marknader och andra arrangemang och att åka runt och hålla föredrag om sitt författarskap, och i samband med det blir det också en del försäljning.
Annars vore ju lokala bokhandlare en möjlighet – men sådana är det numera ont om. Den sista i Eslöv lades till exempel ner i vintras.
Så vill man ha någon av Ulf Engfalks böcker får man ta kontakt med författaren själv.
Men första boken är slutsåld, av den andra finns inte så många exemplar kvar. Den tredje finns det fler av.
Ulf Engfalk trivs för övrigt i kontakten med sina läsare:
– Det är fantastiskt roligt med alla brev och mejl jag får från folk som läst böckerna.
Den där släktkrönikan som Ulf Engfalk och hans bror satte igång med ska vara klar nu till jul, har de föresatt sig. Så att barnbarnen får veta mer om de som kommit före, inte bara de knappa uppgifter man hittar i kyrkböckerna, utan historier.
Och vem vet, kanske någon efterkommande en dag skriver en bok med utgångspunkt i Ulf Engfalks liv.